”…Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta vara…” Matt 6:19-24

Om det hade funnits en valsedel med beteckningen ”Guds rike” i den valrörelse som just passerat tror jag inte att Jesus, ens om han stått som första namn, fått många kryss. Han fördömde vårt intresse för skatteparadis eftersom vårt hjärta lätt hamnar där och var kritisk mot den livshållning som ökar klyftan mellan rika och fattiga. Han uppmanar oss att i stället ”söka Guds rike och hans rättfärdighet först, så ska ni få allt det andra också”. Denna rättvisa är långt från de provinsiella och individualistiska illusioner som utlovas av en del politiska företrädare.

Gud kan inte inordnas i den nationalistiska trend med falska verklighetsbeskrivningar och exkluderande program som nu sprider sig över planeten. Men Guds rike inget alternativt maktparti. Det är inte heller ett reservat dit vi kan fly undan världens komplexitet. Guds rike är snarare att betrakta som en möjlighet att staka ut en ny riktning för en mänsklig frigörelse – mot global rättvisa. Inte en statisk ordning men en dynamisk rörelse.

Guds rike har inga nationalitets- eller klassgränser. Men det rymmer ett perspektiv där nya strategier kan inordnas i de planetära begränsningar som avslöjats för oss. Vi står inför en avkolonisering – vi kan inte längre fortsätta medmed nykoloniala ekonomiska system för att bevara den destruktiva maktbalans. En ny geologisk epok kräver radikala förändringar – en utmaning utan färdiga lösningar som kräver nyskapande mod.

Människans direkta och indirekta påverkan på planeten jorden har blivit så omfattande att skadorna på jordens livsuppehållande system hotar vår överlevnad. Den globala uppvärmningen, som sommarens väder var en liten påminnelse om, är ett tecken på behovet av förändring. Andra tecken som pockar på vår uppmärksamhet är försaltning och kväveläckage, utfiskning och skogsskövling såväl som de flyktingströmmar som klimatförändringarna driver fram. Vår flykt in under ”kärnvapenparaplyer” och massförstörelsevapen innebär snarare ett hot än en trygghetsgaranti.

Det finns inget politiskt program som svarar mot dessa oroande fakta. Guds rike är inte ett politiskt program utan innebär en inbjudan att vidga vår ”skapelseuppfattning” – att göra världen större. Ännu har vi inte förstått det gudomliga djup som ryms i materiens möjligheter.

Att sluta samla skatter ”där mott och mal förstöra”och istället söka Guds rike betyder inte att förakta skapelsen, utan att åskådliggöra skapelsens inneboende möjligheter. Att våga öppna vårt medvetande för de faror forskarna beskriver snarare än att fastna i våra återblickande drömmar om fortsatt ekonomisk tillväxt. Om vi vågar ”söka” ”Guds rike och hans rättfärdighet” måste vi lämna våra individualistiska perspektiv och bereda utrymme för ett socialt, tekniskt, ekonomiskt och politiskt nyskapande. Guds rike är nära och kan upptäckas i det välbekanta och till synes stelnade, om vår blick öppnas. På samma sätt som varje människa bär ett inre ljus så rymmer verkligheten ljusets inneboende klarhet där ingen exkluderas och inget utanför eller innanför existerar – ett Guds rike där vårt hjärta kan finna ro.

Bön: Tack Gud för att du väcker vårt hopp också i en dyster tid och skänker oss ett livsrum fyllt av din barmhärtighet. Amen

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud….” Joh 1:1-5.

Midsommardagen har i kyrkoårets texter fått Johannesprologens högstämda och djuplodande text som utgångspunkt för predikan. I språket speglas och förmedlas vad vi tänker om världen. ”Ordet”, språket, är bärare av vår erfarenhet. Därför placerar denna text Guds närvaro mitt i vår erfarenhet: ”Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” När vi grubblar över våra liv så handlar det om den konkreta verklighet vi lever i. Genom våra minnen, våra kroppar och berättelser, genom andra människors liv och vårt gemensamma språk förstår vi världen. Vårt liv och vårt medvetande om oss själva är bärare av den konkreta verklighet vi lever i och där finner vi också Gud.

Redan som spädbarn brukar vi orden, även om det då är begränsat till joller – vi är indragna i språket för att knyta an till vår omvärld redan innan vi börjat reflektera. Vi har inte ett liv utifrån vilket vi beskådar världen utan vi är en del av världen. Så är inte heller Gud en del av en annan värld utan en del av vår värld, den vi upplever med våra sinnen. Att tro är inte att tro på något utan att ”leva” i tro, att leva med tillit, trots allt, utan fruktan.

Därför är också Psaltarpsalmen 104 en av midsommardagens texter: ”…du sveper dig i ljus som en mantel.” och ”Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. Du ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin tröst.” Den svenska sommaren är ett uttryck för det psaltarpsalmen och Johannestexten beskriver som en gudomlig närvaro. Midsommarnattens gryningsljus är inte bara en del av ett återkommande väderfenomen utan bärare av ett pågående liv som vi är en del av. Att bäras av trons tillit är att bli en del av världens liv – att våga möta morgondagens förändring, en värld i ständig förvandling, ett expanderande universum.

Så finner vi Gud, inte i trossatsernas formuleringar eller i katedralernas fundament, utan mitt i förvandlingen av världen och livet. Det är inget motsatsförhållande mellan det faktum att våra föreställningar om Gud har förändrats genom historien, färgade av historiska tillfälligheter, och att sätta sin tillit till en levande Gud. Att leva med en levande Gud är att låta den erfarenhet som vi tolkar som Guds närvaro hela tiden förändras till nya föreställningar. Som när drömmen bläddrar fram bortglömda bilder med svaga efterklanger av det som varit.

Vi behöver byta alla gamla föreställningar om hur världen är beskaffad. De förledde oss till krig och främlingsfientlighet, lockade oss att kolonisera vår omvärld och ledde till en livsstil som  skapade ohållbara klimatförändringar. Vi behöver förnya språket och beskrivningen av vår verklighet så att den inneboende meningen, livets värde, blir synlig. Också trossatsernas formuleringar och katedralernas fundament behöver förändras därför att de var anpassade till en förgången tids erfarenheter. Vi behöver en tro som känner tillit till den Gud som leder oss in i nya världar, ny teknik och nya relationer, nytt ljus som lyser i mörkret.

Bön: Gud ge oss tillit och mod att leva i förändringens och kärleken ljus. Amen

Så gör vi ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat.

Vilken Gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd ….? Mika 7:18-20

Mika upptäckte att den Gud som talade till honom inte var som andra Gudar i hans samtid. Dessa begärde hierarkiska brännoffer av årsgamla kalvar, baggar i tusental, ändlösa flöden av olja och offer av det förstfödda barnet. Istället riktar Mikas Gud sitt ljus mot Mikas liv: ”Det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och håller dig till din Gud.”

Mika påminner oss om det bedrägliga i att låta sig förledas av nedärvd tradition och inrotade tankebanor som handlar om en Gud som behöver blidkas, förenklade lösningar på komplexa problem, vi- och dom-tänkande och förutfattade meningar om vem Gud är. Vårt tänkande är som porslinsskärvor på ett oändligt golv där den ursprungliga porslinspjäsens form är omöjlig att se. Våra föreställningar om Gud liknar planetskärvor från en avlägsen ”Big Bang” i den expanderande rymd som omsluter oss.

”Vilken Gud är som du?”, frågar Mika och svarar själv med att underkänna alla hierarkiska mönster från invanda tankevärldar som handlar om herre/slav och rik/fattig. Han fördömer också alla kvasireligiösa krav och tokdumma anpassningar till härskarnas nyckfulla förväntningar på underkastelse. Vi kan lära oss av Mika och överge hela detta förslavande tankemönster av lydnad och i stället våga andas in den kärlek som omsluter oss från vår Gud, som tar bort skuld och visar nåd. Ingemar Bergman kallade sin skapande förmåga för ”nåden”: när nåden kom till honom blev han fri att skapa. Att leva i nåden är att bli skapande: ett oupphörligt kunskapsmakeri och frigörelse från de dolda hierarkier som har förskjutit vårt livs faktiska möjligheter och villkor utom räckhåll för oss.

Resandets hemlighet är kanske just att få distans till sitt eget – en lång vandring som bär på möjligheten att upprätta en position varifrån vi kan få syn på oss själva på nytt och se skillnader och nya möjligheter. Det lokala och invanda hemma är kanske inte alltid det bästa för oss: När vi bygger murar mot det okända kan vi skapa det fängelse vi vill undvika, genom att vi blir inkapslade i det vedertagna och igenkännbara. Också religionens erfarenhet måste förändras i en ständigt ifrågasättande andning, låta de gamla föreställningarna bli synliga, förändras och uppstå i nya ritualer och begreppssystem. ”Vilken Gud är som du?” – Mikas fråga inbjuder till att se det nya utan förutfattade meningar, att våga konfrontera det vedertagna som något fundamentalt främmande

Att möta en levande Gud är aldrig underkastelse utan befrielse. Pånyttfödelse och frälsning är begrepp som vi använt i väckelsetraditionen men som ibland har förvanskats till hierarkiernas redskap att förslava. Pånyttfödelse i biblisk mening är att låta ljuset skölja över våra liv när trivialitetens dimma sänker horisonten eller när ledan över det vardagliga förleder oss att tro att vi kan fly. Pånyttfödelse är att låta ljuset lysa över små saker i det lilla utrymme som är ditt liv och tända upp förändringens snabba leende.

Bön: Gud bevara vår vilja till skapande förnyelse genom din nåd, och hjälp oss se din närvaro i ljusets förändrande skimmer. Amen

”… Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta…” Luk 14:15-24

Denna berättelse handlar om att de som var inbjudna till festen/Guds rike inte kom. ”Guds rike” är då som nu sinnebilden för en alternativ möjlighet i världen där omsorgen om den andre och fördelningen av jordens skördar fördelas så att alla kan leva ett värdigt liv: Ett samhälle där de mest behövande avgör hur vi utformar samhällsbygget.

Den bibliska historien berättar om profeter som varnade när allt tycktes gå snett. I vår egen tid finns också en levande samhällsdebatt där alternativa ordningar presenteras av ekonomer och klimatforskare, diakoner och socialarbetare. Men ursäkterna att inte hörsamma alternativen är lika många som de alternativa vägarna. Det finns genomtänkta förslag till nya ordningar som sätter en samhällsomvandling med mänsklighetens grundläggande livsvillkor i centrum, istället för egennyttan. Ändå tillämpar vi inte dem.

Precis när vi efter många års kamp lyckats organisera en samordning av mänsklighetens gemensamma miljöarbete genom IPCC (FNS klimatpanel) och WMO (Meteorologiska världsorganisationen) så händer det som dessa organisationer var avsedd att förhindra:På 50 år fyller vi upp hela jordens miljöutrymme, både vad det gäller koldioxidutsläpp och förlusten av biologisk mångfald, och med detta startar en exponentiell ökning av miljöriskerna. Samtidigt vänder sig en av de viktigaste ledarna i världen bort från samarbetet och förnekar problemen. Ekonomisk tillväxt som lösning på världens miljöproblem avslöjar sig samtidigt som en lögn och vetenskapliga fakta visar att ju rikare vi blir ju större skada åsamkar vi vår planet.

Sällan har väl innebörden i Jesus liknelse om de ursäktande gästerna haft en tydligare innebörd. ”Jag har köpt en åker..”, Jag har köpt fem par oxar..”, ”Jag har just gift mig…” fast nu låter det så här: ”Jag måste investera för öka köpkraften…”, Jag måste hålla mitt vallöfte och öka militärutgifterna till 2 %…” ”Jag måste ha råd med den fina bröllopsfesten…” Detta är invändningar som hindrar oss att ta hand om det geopolitiska ansvaret och att fördela mat och vatten på ett jämlikt sätt. Men jag tror vi måste inse att Albert Einstein hade rätt när han påpekade att vi inte kan lösa problemen med samma tänkesätt som orsakade dem. Därför är det hög tid att lyssna på alternativen.

Det är de rikaste som har mest makt och besitter den utan jämförelse största tillgången av massförstörelsevapen. Men vi ska inte förvänta oss att de är beredda att leda en alternativ utveckling mot framtiden. De är helt enkelt inte längre inbjudna. Men ute på gator och gränder i staden bland fattiga och krymplingar, blinda och lytta, finns svaret på vår framtid och vårt hopp. Utan att invänta svaret från de mäktiga och rika kan vi börja leva som om alternativet till vårt misslyckande är kärleken till nästan och ett globalt ansvar.

Bön: Gud, hjälp oss att hörsamma din inbjudan och söka ditt rikes alternativ i vårt liv. Amen.

”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”. Joh 3:1-8

Att vara född på nytt har blivit en stark identitetsmarkör för en grupp av människor som kallar sig ”evangelikala.” Dessa vill gärna se sig själva som särskilda från det övriga samhället och det underlättas av att man ansluter sig till ett fastlagt normsystem i fråga om abort, alkohol, droger, sex och familj. Det är också vanligt att dessa rörelsers ledare ansluter sig till auktoritära politiska ledare med stereotypa utopier och etiska normer som kolliderar med mångkulturalismens tolerans.

Jesus beskrivning av pånyttfödelse är dock det rakt motsatta. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden”. Jesus syn på tillvarons grundläggande villkor, i förhållande till den syn som råder i auktoritära samhällen, är den rakt motsatta och utesluter en given statisk etik eller en politisk utopi. Tvärtom ifrågasätter Jesus idén om ett utopiskt, idealt tillstånd och en lagstadgad ”rätt”. Han talar istället om en ständig möjlighet till ”rättvisa” som  en pågående förändringsprocess där vi i förhållande till varandra bör vara ständigt skapande och utgivande: En relation till det som ” inte längre -” eller ”ännu inte-” är. De ”evangelikala” ideologierna förutsätter en tidslighet som är konstant trots att tillvarons grundläggande villkor är förändring, en livsprocess mellan det förgångna och det kommande. Detta innebär en förflutenhet som inte längre kan omfattas och en framtid som inte kan förutses. Därför talar Jesus istället om en progressiv pågående förändring, en pånyttfödelse.

Jesus förklaring av pånyttfödelse i texten ovan utspelade sig i ett samtal mellan honom och Nikodemus, som var farisé. Fariséerna var, liksom vår tids ”evangelikala”, djupt troende och såg som sin uppgift att följa Guds lag. Med hjälp av detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt lagen. Beteckningen ”farisé” betyder ordagrant ”avskild”. Deras nitiska vilja att hålla fast vid lagen bidrog till en benägenhet att avskilja sig från dem som inte förmådde följa alla regler. Därför kritiserades Jesus av dem för att han umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som klassades som syndare.

När Jesus talar om att vara född på nytt handlar det inte om en ny förmåga att leva efter lagen eller att genom lagstiftning skapa ett rättvist samhälle. Att vara född på nytt är att lyssna till och välja den rättvisa som vilar som en möjlighet i varje människas inre. Att inifrån en upprättad relation mellan Gud och människa låta den oavgörbara framtiden rymma rättvisans möjlighet, en ”rättvisa” bortom rätten eller lagen. Det betyder att frågan om rättvisa inte kan reduceras till följandet av en regel eller applikationen av en lag. Tvärtom är gudomlig rättvisa alltid ett unikt skeende, som inte med säkerhet kan omfattas av rådande regelverk. Därför kan inte heller ett totalitärt ledarskap garantera en rättvis ordning. Det som enligt Jesus ”har fötts av ande är ande” och rättvisa måste åberopas bortom rådande maktförhållanden.

Jesus beskriver ett inre förhållningssätt till den andre som sätter kärleken och rättvisan före ”rätten”, juridiken och moralismen.

Bön: Gud låt din närvaro i vårt inre liv leda till skapande relationer fyllda av kärlek och rättvisa. Amen

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” … Matt 11: 25-27.

Jesus ger i detta uttalande inte uttryck för kunskapsförakt. Men när de som tycker sig vara ”lärda och kloka” glömmer respekten och hänsynen mot dem som är utanför deras egen krets av privilegierade, vill han återupprätta dem. Detta är ingen tillfällighet utan ett radikalt perspektiv som kännetecknar hela Jesus liv och verksamhet: Jesus föds utanför de etablerades kvarter och han stannar upp inför ”mängden” av människor, som var lika får utan herde och ger dem undervisning och mat.

Vi har många beteckningar för dessa marginaliserade människor som Jesus placerade mitt i centrum för sin verksamhet. I vårt samhälle talar vi om dem som utanförställda, underklass och prekariatet. Prekär betyder ”mycket bekymmersam”. Och den nya samhällsklass som utvecklingsekonomen Gay Standing kallar ”prekariatet” har det just bekymmersamt, likt får utan herde. Det handlar om den växande mängd människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt.

När Jesus talar till de nedersta på samhällsstegen som en grupp med samma rättigheter som de privilegierade skapar han en grogrund för förändring. På samma sätt som profeterna i gamla testamentet pekade ut alternativa vägar för en radikal samhällsförändring pekar Jesus handlingar ut en väg mot upprättat människovärde. ”Occupy Wall Street”- rörelsen 2011 ställde också krav på förändring när de protesterade mot den orättvisa fördelningen av världens ekonomiska tillväxt. En fördelning som tilldelade 1 % av jordens befolkning hela den globala tillväxten medan 99 procent blev utan. Grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi eldade upp sig själv i protest mot sitt lands förtryckande regim och framkallade enighet bland mängden av människor i arabvärlden. Det blev den tändande gnistan för ”den arabiska våren”.

”De lärda och kloka” i dagens samhälle kan definieras som dem som har den politiska och kulturella makten över utvecklingen. En växande grupp människor kan inte identifiera sig med deras maktutövning, de är lika får utan herde. Den fredliga och stabila utvecklingen i samhället förhindras av politikens bristande förmåga att fatta etiska beslut där människovärdet är överordnat ekonomiska och maktpolitiska behov.  Den ökande tillväxten förutsätter ett allt större tryck på ekosystemen som inte tål mer exploatering. Det har gått så långt att valet nu står mellan alla människors överlevnad eller det ökande kapitalbehovet hos den enda procent som får del av tillväxten.

De enskilda politikerna och makthavarna, ”de lärda och kloka”, har misslyckats. Nu gäller det för ”mängden”, de av Jesus tilltalade, att visa sin styrka i ett engagemang från städer och företag, kyrkor, organisationer och enskilda att stå upp för mänsklighetens överlevnad, ”den globala våren”.

Bön: Gud du som lät Jesus tala till de många, giv oss mod att tillsammans skapa en hållbar framtid på jorden. Amen

”…Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. … ” Ps 104:27-31

”Den heliga anden skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er”. Så säger Jesus i sitt avskedstal till lärjungarna. Han återknyter då till berättelser ur bibeln där texten beskriver hur människor tycker sig ”höra” Gud tala. ”Du sänder din ande, då skapas liv.” Det handlar inte om ett spöke som landar i människans tillfälliga utbrott av extas utan en inre förmåga att skilja mellan ont och gott, en påminnelse om allt det som Jesus sagt om Guds vilja med människan. I gamla testamentet är det profeterna som ger röst  åt Guds vilja, som är att ”skapa liv och göra jorden ny” som det står i psaltartexten. Jesus låter varje människa, som genom tro delar gemenskapen med Gud, ha möjlighet att ta del av vad som är rätt, att bli påmind om allt han sagt. En inre intuitiv kunskap om Guds vilja med det liv vi lever.

Men vår vilja att lyssna till denna nyskapande livgivare kan grumlas. Det vittnar de bibliska berättelserna, likaväl som vår egen historia, om. Gamla testamentets profeter varnade och förmanade sina samtida folk och ledare när utvecklingen i samhället inte tog hänsyn till allas bästa. De kritiserade utvecklingen när maktlystna härskare eller perifera intressen i form av avgudar tog makten över människors liv och skadade gemenskapen.

Vi har också röster i vårt samhälle som för det gemensammas talan mot maktfullkomlighet och ansvarslösa privatintressen. Kraftfulla röster som Johan Rockström och Kate Raworth varnar för att låta ekonomiska intressen gå före alla andra värden och för att vår livsstil skapar orättvisor och förstör förutsättningarna för liv på jorden. Vi håller redan på att passera viktiga planetära gränsvärden. I förhållande till det ekologiska taket har vi redan överskridit det hållbara trycket på jordens livgivande system, genom bland annat klimatförändring, havsförsurning och kemiska föroreningar. Uppfattningen att tillväxt och ännu mer tillväxt är lösningen på alla problem riskerar att blockera all verklig förändring.

Vi kan, om vi låter den heliga anden verka i oss, känna igen profeternas röster och öppna oss för vår egen inre kunskap om Guds vilja. Vi kan be den heliga anden att förbereda oss på förändring och öppna våra sinnen för att söka nya vägar i det tjugoförsta århundradet. I min kristna tro finns ingen motsats mellan begreppen ande och materia, himmel och jord, insida och utsida – allt har ett samband. Den yttre och den inre platsen för Guds vilja hör samman.

Guds ande ”som gör jorden ny” pekar mot en framtid där vi uppfyller människors behov samtidigt som vi tar hand om den jord vi alla är beroende av. Vår kallelse är att förändra de brister i välfärden som drabbar dem som saknar livets nödtorft: mat, utbildning, bostad och sjukvård. Samtidigt behöver vi anpassa oss till de begränsningar i konsumtionen som det ekologiska taket medger.

Gud talar genom sin skapelse och genom sin ande till oss. Jag tror ingen längre behöver vara omedveten om vad som krävs för att mänskligheten ska rymma både ekologisk stabilitet och social rättvisa. Vi behöver inte frukta en hämndens Gud som straffar, men om vi fortsätter att ignorera ”Guds ande” kanske vi får förbereda oss på att leva i konsekvenserna av vår ovilja till förändring?

Bön: Gud låt din ande inspirera oss att dela din strävan att skapa liv och göra jorden ny.  Amen

”Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust….”Sakarja 14:6-9

Att läsa bibeln är att göra en resa genom årtusenden och ta del av olika kulturella språkvanor och föreställningar. Sakarja, som levde på 500-talet före vår tideräkning, beskriver en kommande tid, när Guds rike är förverkligat. Det är en vision om att allt det som är gott har  segrat, som när morgonljuset förgyller träden efter nattens mörker.

Sakarja börjar ofta sin beskrivning av olika visioner med orden ”Jag lyfter blicken..” och så följer en vardaglig iakttagelse som ”en man med ett mätsnöre” eller ”fyra vagnar komma fram mellan två berg”. Det är ingen extas eller någon dröm utan en fullt medveten iakttagelse av en vardaglig händelse som gör honom medveten om en djupare mening i det han ser. I denna djupare mening känner han igen Guds röst i sitt inre. Han talar om den vision han ser när krigen är slut och invasionstrupperna har dragit bort från Jerusalem.

För dem som för flera tusen år sedan läste Sakarjas skrifter var detta inget nytt. Också den samtida profeten Jeremia tillhörde de skriftprofeter som betraktade materiella ting och verkliga skeenden som bilder av ett djupare skeende. Profeterna beskrev en inre djupare mening utifrån själva händelsen. Jeremia utgick en gång ifrån ”två korgar fikon” och vid ett annat tillfälle betraktade han en ”krukmakare som arbetar med sin drejskiva”. Genom vardagliga händelser i tid och rum framträder ett budskap. Man behöver inte se några syner eller höra några röster för att se Guds ljus som bär en djupare mening i det som sker.

”Guds tal” består av det ljus som lyser upp själen och uppenbarar den inre, djupare meningen, i själva händelsen. Dessa profeters inre medvetande och världsbild får dem att se och höra mer än vad ögat och örat uppfattar. Det är detta som gör dem till profeter, inte någon mystisk upplevelse av drömmar eller uppenbarelser. De avsäger sig inte sitt förstånd, sitt omdöme eller sin förmåga att reflektera. Detta skiljer dem från de ”hovlojala” profeterna i Jerusalem som flockas vid hovet och säger efter varandra utan moraliskt ansvar. För att förstå profeterna är det värt att lyssna till den den gamle kyrkofadern Basileios från 300-talet som varnade ”Somliga påstår att de profeterar när de befinner sig i extas, och att deras mänskliga förnuft överskuggas av Anden. Men det går tvärt emot alla beskrivningar av gudomlig uppenbarelse.”

När vi nu om dagarna går och längtar efter en morgon när frosten slutat härja bland rosenknoppar och nyplanterade squashplantor kan vi tänka på Sakarjas ord. Han talar om den dag då det inte längre finns kyla och frost och vi kan påminna varandra om den kommande morgon då människorna slutat skruva ihop massförstörelsevapen och istället odlar mat för att upprätthålla liv. Ur Sakarjas profetia kan vi hämta inspiration för vårt fredsarbete, ”den dagen skall det stå ’helgad åt herren’ på hästarnas bjällror och grytorna i herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret… och alla som offrar skall komma och ta en sådan och koka i den.” Krämarna ska inte längre äta det som ryms i offerskålarna utan allt skall delas mellan dem som offrat.

Bön: Gud låt den dag komma när frosten inte förstör odlingen och krämarna inte tömmer offerskålarna utan freden i världen gör det möjligt för alla att dela dina goda gåvor. Amen.

”…Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?…” Luk 18:1-8

I detta bibelcitat talar Jesus till människor vars existentiella erfarenhet präglats av diktaturens vägran att ge dem mänskliga rättigheter. Bön blir då något mer än att få sina önskningar uppfyllda. Ytterst handlar denna bön om det som håller på att tas ifrån också oss i vår tid, rätten att vara människa, en del av tillvarons innersta hemlighet som är kärlek, är Gud.

Viktigast för dig är är det som tagits från dig

ett Du som fyller alla sprickor

som följer dig, i väntan på kärlek.

Viktigast för dig är det som tagits från dig,

Mitt i den slocknande modernismen,

dess anhopning av lyxkonsumtion och klasskillnader,

dess likgiltigt klibbande småborgerlighet,

dess tätnande kvävande ljumhet.

Viktigast för dig är det som tagits från dig

när alla yttre attribut skymde sikten.

Dagen är kommen när det

som tagits från dig

åter skall fylla alla sprickor med tankar om hopp

som bara den som förlorat någon kan få.

Ett möte som bara den som förlorat någon

kan känna igen i den andre,

bakom legender och religiös bråte,

bakom de gamla psalmernas och myternas värld.

Ett spårämne –

Ett obekant strålande grundämne.

Bara indirekt synligt genom bildernas och

språkets formationer.

Ett dolt ljus framträder i hoppet:

Gud av Gud, ljus av ljusens källa

Människoson av Maria född.

När vi ropar till Gud i bön kommer vi plötsligt i beröring med något verkligt och levande:

Den enskilda kärleksupplevelsen, medmänskligheten, den ömsinta solidariteten

med alla. Om vi låter oss beröras går verkligheten på nytt att avkoda: tillvarons innersta hemlighet är kärlek, är Gud.

Bön: Vi ropar till dig Gud om vår rätt att vara människa, att älska och älskas, låt ingen ta det från oss! Amen

”…Men nu går jag till honom som har sänt mig…” Joh. 16:5-11

Jesus tar farväl av lärjungarna och återvänder till den som har sänt honom medan han utlovar  lärjungarna en hjälpare. ”…Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen…”. Vi kan förhålla oss på olika sätt i förhållande till en sådan här berättelse: antingen ställer vi den i relation till den begränsade kunskap vi har av materiens och naturens lagar eller så lämnar vi den invanda giltighetsnormen och försöker känna igen oss i berättelsens kärnpunkt. Som att läsa en myt eller en fabel och genast veta vad den handlar om. Vem är sanningens ande? Kanske Urban Andersson har fångat något av det som Jesus berättar om:

Vem är du

som ibland står inom mig

men ingenting säger

bara betraktar mig

med det tredje ögat

det stränga och förstående

det som ser igenom allt

och slutligen

allt förlåter.

Urban Andersson ur bloggen Läsarna.

Jesus har lämnat sina vänner men är likväl med dem som ”sanningens ande”, en förnimbar närvaro av allt det som han hade talat om. En fullständig metamorfos som i första ögonblicket låter overklig men som i jämförelse med andra förvandlingar kanske går att känna igen sig i. Biologins värld rymmer många förvandlingar alltifrån fjärilar och nattsländor till bin och skalbaggar: Från ägg till larv, puppa och slutligen till bevingade varelser med mer eller mindre flygförmåga.

Hildegard av Bingen, en fascinerande mystiker och författare från medeltiden, uppfattade hela skapelsen som en metamorfos där Gud själv ikläder sig materiens gestalt. I en lovsång till Jungfrun Maria beskriver hon detta under:

O skimrande ädelsten,

och solens rena klarhet

strömmande in i Dig

är källan som  flödar ur Faderns hjärta

är den som är hans enda ord;

genom det skapade Han jordens ursprungliga

materia…

Nu när vårsolen lyser går det att föreställa sig den verklighet som Hildegard beskriver och njuta av naturen med dess återuppståndna skönhet och vackra ljudsymfoni, allt från bräkande rådjurskalvar till lärkans sång och sjöfåglarnas livliga tjatter. Det är inte svårt att förstå bilderna av naturen som bärare av något mer än vad vår kunskapshorisont och våra giltighetsnormer omfattar. ”Vem spelar på en pipa……höjd över allt förnuft?……Vem är den gode Herden?” undrar Hjalmar Gullberg. I djupet av den metamorfos som naturen och vårt eget sinne genomlever ”sitter vid vår sida en Gud förklädd” som vi genom det ”ängelsgröna sakramentet” får smaka och bli delaktiga, som ett livgivande bröd och vin.

Bön: Tack Gud för att du möter oss som sanningens ande i djupet av vår undrande själ. Amen